Vollsjö

Nu i påskhelgen visade SVT filmatiseringen från 1968 av Fritiof Nilsson Piratens debutverk Bombi Bitt och jag med en ung Stellan Skarsgård i titelrollen. I filmens början figurerar pumphuset i Vollsjö där Jöns Pumpare sliter vid veven för att fylla cisternen den där varma och torra sommaren ett par år in på 1900-talet. Jag tänkte att det kanske kunde vara läge att visa ett par bilder på den modell i skala 1:45 av pumphuset jag byggde för några år sedan. På bilden ovan ses förebilden i Vollsjö. Det är undertecknad som poserar framför huset vid ett besök sommaren 1996. Redan då tog jag mått på byggnaden för framtida behov men det skulle dröja ända till häromåret innan ritningarna omsattes i en modell. Här följer några bilder på modellen.

Vid pumpen finns en informationstavla vars text lyder:

Pumphuset i Vollsjö ingick tidigare i en av land­skapets mest kompletta och genuina stationsmiljöer med stationshus, gods­magasin, spårområde och pumphus. I början av 1980-talet utplånades hela miljön med undantag av pumphuset.
Pumphuset i Vollsjö är ett av de få kvar­var­ande pumphusen från järnvägens barndom. Det åttkantiga vattentornet byggdes 1865. Den runda tillbyggnaden i trä tillkom 1907 och fungerade som reningsanläggning.

Pumphuset användes för att pumpa upp vatten till ångloken via en vindmölla på taket. Vindturbinen skötte sig själv, men vid stiltje användes en handdriven pump. En pumpkolv fördes upp och ner av en vevstake. Denna drevs i sin tur av ett stort svänghjul, som pumparen vevade runt. Till pumpen hörde även en kolgård.

Driften i pumphuset pågick fram till 1950-talet. Därefter förföll pumphuset alltmer och stod bl a en tid utan tak. På 1980-talet ut­fördes en omfattande renovering. Pumphuset spelar en stor roll i Fritiof Nilsson Piratens (1895-1972) självbiografiska verk från 1932, ”Bombi Bitt och jag”. Piratens far var stins i Vollsjö kring sekelskiftet. Debatten om pumphuset har varit livlig. År 1982 bild­ades Piratensällskapet, i syfte att rädda Bombi Bitts eller snarare Jöns Pumpares hus från en hotande rivning.

Vansinnesprojekt?

Jag har fått en tämligen omotiverad craving till att ha en banhall på Wrångarps station. Det är något speciellt med banhallar. Kanske barndomsminnen från Köbenhavns Hovedbangård eller ungdomsminnen från Hamburgs station där Europaäventyret tog sin början "på riktigt"? Närmaste station från min horisont som haft banhall är gamla centralstationen i Helsingborg så vad gör man? Skall man sätta igång att bygga Helsingborgs Central? Stationen ritades av Helgo Zetterwall och stod klar till invigningen av L&HJ (Landskrona-Helsingborg) 1865. På 1900-talet genomgick byggnaden flera förändringar där banhallen försvann, fönster förändrades, tornen togs bort. I sitt slutskede innan rivningen 1987 var den bara ett slätstruket eko av sin forna glans. Så här såg den ut från Jernvägsgatan i sitt ursprungsskick:

 På bilden nedan kan man se hur den såg ut från järnvägssidan. Notera att Kärnan fortfarande inte renoverats. Noterbart är också att Mekaniska Verkstadens tomt (hörnet Järnvägsgatan/Trädgårdsgatan) inte heller har bebyggts och man har fri sikt genom kvarteret; de tre runda fönstren som syns något till höger i bild tillhör faktiskt gamla stadsteatern! (En vacker byggnad som revs under 1970-talet.)

Stationen och bangården byggdes på utfylld mark i Öresund, sydväst om stadens gamla centrum. Här är en tidig och intressant bild där man förutom stationshuset och banhallen också kan se godsmagasinet, avträdet och längst söderut något som ser ut som ett tvåportars lokstall. Mekaniska Verkstaden finns ännu inte till. Den uppfördes på 1870-talet. Marken i förgrunden ser närmast jungfruelig ut. På platsen hölls tidigare, alltså före 1860-talet, kreatursmarknader.

Jag har blandade känslor inför ett sådant här projekt; visst kan det bli hur läckert som helst men det är ingen vanlig liten vedbod som skall byggas. Bara tanken på alla tornen kan få mig att bli lite matt. Och alla kreneleringar och gesimser som skall dit. Och hur skall man få till gjutjärnsornamentiken på banhallsgavlarna? Och de konstfärdigt utsmyckade dörrarna? Nåväl, jag har ganska många bilder på stationen och stadsbyggnadskontoret i Helsingborg har bistått med ritningar. Jag har beställt en hög med plast och fönster som jag tror skall passa. Jag gör inga utfästelser varken för mig själv eller för andra. Vem vet, det kanske slutar med att man resignerar och istället bygger den lilla patetiska luda som under ett par år utgjorde Helsingborgs centralstation efter rivningen och före Knutpunktens uppförande...

Södergatan, igen.

Vi återvänder till Södergatan i Helsingborg och en tidigare visad bild. När jag var klar med Södergatan No 79, huset till vänster på bilden ovan, tänkte jag att jag kanske skulle bygga det lilla No 81 också. Det borde ju gå ganska geschwindt, litet och nätt som det är. Mycket mindre än så här blir det väl inte? Det kan ha varit Helsingborgs smalaste hus. I den lilla kåken bodde en Waldt som var springpojke hos konsul Trapp. Konsulerna Trapp, Olsson och Persson var de mäktiga och drivande männen i Helsingborg. De låg bakom allt av vikt som skedde i staden; industrier, järnvägar, hamnar, kultur.

Sagt och gjort. Så här blev det:

Faktum är att det tog sin lilla tid, trots allt. Gaveln var ganska pysslig. Först skulle en korsvirkestimra byggas upp av små trästickor, sedan skulle det fällas in tegel i de övre facken och puts i de nedre. Sedan blir det ju inte lättare av att man gör blomkrukor och annat krafs som ändå inte en jäkel ser. Här nedan är en detaljbild på gaveln.

Det är lite intressant att se hur man tog med sig landsbygdens konstruktioner och byggmetoder in till staden när man koloniserade områdena på Söder. Helsingborg växte enormt under denna expansiva tid på 1800-talet och var ett tag rikets femte största stad. Landsbygdens proletariat hamnade företrädesvis just på Söder där det var nära till stadens arbetskraftsslukande industrier. Resultatet blev en överbefolkad stadsdel med ett gytter av kåkar.

Vägg i vägg med Waldts lilla hus låg så klart Södergatan No 83-85. Så varför inte bygga detta hus också när ångan ändå är uppe och kreativiteten flödar? På bilden nedan ser vi fastigheten någon gång på 1920-talet, skulle jag gissa. Det skall enligt uppgift ha funnits ett bageri inrymt i huset. Det är svårt att bedöma med vägledning av bilderna då det dataarkiv jag har tillgång till tyvärr inte bistår med högupplösta bilder.

Så här blev min tolkning. För en tolkning blir det ju när man bygger på känn utan ritningar.

Jag fann ytterligare en bild på huset i arkivet. Nu är vi nog inne på 1940-50-tal. Waldts hus, det lilla No 81, har fått skatta åt förgängelsen och har redan rivits. Bakom No 83-85 har man uppfört nya "modärna" bostäder i tidens anda och tiden är utmätt för mina förebildshus. Men i skala 1:87 finns husen i alla fall kvar, redo att inkorporeras i en framtida 1800-tals-stadsmiljö.

Förstärkning på WrJ

Man har fått förstärkning på Wrångarps Jernvägar. Trafiken väntas öka på passagerarsidan i framtiden så trafikförvaltningen har beslutat om förstärkningar i vagnsparken. Först ut är denna andraklassvagn. Här ses den utanför verkstaden på Wrångarps lokstation där en snabb översyn visade att allt var till belåtenhet. Vagnen har SJ-märkning vilket förklaras av att Skåne-Hallands Jernväg, med vilken WrJ hade ett intimt samarbete,  förstatligades redan 1896. (Vi måste således låta skådespelet utspela sig efter år 1896...) SJ hyrde ut vagnar till WrJ och stod även för en del av trafiken på Wrångarpsbanan.

Lokstationen i Wrångarp:

Minnen från Mäskarp

Bilden ovan har visserligen visats förr i annat sammanhang men kan väl ändå få lov att vara med här. Den lokala brandkåren har parkerat ytterst olämpligt mitt på spåren i Mäskarp. Turligt nog förekom det mycket sparsam trafik på den här järnvägssträckan. Fotot avbildar nämligen en del av den lilla 0-skaleanläggningen (4,5 x 0,8 meter ca) som numera är demolerad. Eller i varje fall demonterad. Några lok fick jag aldrig till i nollan och vagnarna inskränkte sig till ett fåtal godsvagnar baserade på engelska plastbyggsatser.  Alla hus har dock sparats och står i tryggt förvar. Stationshuset i bakgrunden är en modell av Ingelsträde station på sträckan Kattarp-Höganäs.

Anläggningen fick leva endast en kort tid. Jag kände att jag inte kom vidare med den, bland annat på grund av platsbrist. (Nollan tar STOR plats!) Efter viss vånda och inre parlamenterande beslöt jag att den skulle få stryka på foten. När väl beslutet om rivning var fattat fanns det ingen anledning att blinka eller darra på manschetten. Nu fortsätter vi att bygga ut Wrångarp med omnejd i H0 istället!

Långvinkelsgatan 180

Nu befinner vi oss på Långvinkelsgatan 180 i Helsingborg. Eller Liden som gatan helt enkelt kallades förr. Liden var Helsingborgs huvudinfart från norr och här är vi uppe i stadsdelen Stattena. Eller på Stattena som det väl egentligen heter. Bilden finns i K E Olssons bok Statt Ena och Möllerna på Wången. Ett litet enkelt 1800-talshus som tämligen smärtfritt låter sig omsättas i skala 1:87. Så här blev det:

Jag hade lite bryderier med fönstren. På förebildsfotot saknas som synes spröjs. Bilden är dock tagen så sent som på 1930-talet och jag har tyvärr inte lyckats hitta några äldre bilder på fastigheten. På baksidan av huset har tvåluftsfönstren spröjs och efter att ha plöjt igenom hundratals gamla helsingborgsbilder verkar det som om tvåluftsfönster utan spröjs knappast förekommer före 1910-20-talet. Således föll valet på att bågarna nog skulle förses med spröjs trots allt. Och så fick det bli.

Huset fanns kvar ända till 1980-talet som en av få kåkar på Stattena efter 1970-talets totaldemolering av stadsdelen. Respiten blev dock kortvarig. Stattena låg som en egen liten stad nordost om centrala Helsingborg, strategiskt belägen vid vägarna till Kullabygden och till Ängelholm. Det strategiska läget blev också det som beseglade stadsdelens öde; bilismen och infrastrukturen krävde allt större plats. Vägen mot Ängelholm blev fyrfilig och fick Europastatus. De gamla husen jämnades med marken och världen blev ett Tempo-varuhus och parkeringshus rikare. (?)

Slutligen en bild på sotarens arbetsmiljö.

Södergatan 79

Det här charmiga lilla huset låg på Södergatan 79 i Helsingborg. Bilden finns med i första delen av K E Olssons fenomenala bokserie Det gamla Helsingborg. Jag kan sitta i timmar och kika på bilder av svunna stadsmiljöer och ibland infinner sig lusten att omsätta det jag ser i modell. Så var fallet i går kväll och objektet ovan bedömdes som lämpligt då det skulle kunna bli färdigt på en kväll eller två.

Så här blev det efter några timmars avkopplande pyssel:

Huset byggdes helt i plast denna gång. Fönstren stämmer inte riktigt: de horisontella lufterna är lite för höga om man jämför med förebildens fönster. Jag bestämde mig dock för att inte bry mig om det och använde således de två fönstrena jag fann i mina gömmor. Takteglet är från Auhagen liksom hängrännan och nockpannorna. Dörren snidades till i styrénplast. Takkupan byggdes också upp helt i samma material.

På förebildsfotot syns ingen skorsten. Jag vet inte om den försvunnit i motljuset på bilden eller om den eventuellt fanns på baksidan av huset. Rätt eller fel, jag valde i alla fall att sätta en skorsten mitt på kåken över nock. Notera förresten den så kallade skällningen på taket. (Det vita området i takets ytterkanter.) Förr tätade man tegeltaken inifrån med kalkbruk. Det gick ju dock inte att komma åt att täta vid ytterväggarna och nocken. Därför slog man på bruket utifrån istället på dessa ställen. I dag är skällning mycket sällsynt i och med att de flesta loft har inretts och fått isolering. På vissa ställen t ex i Simrishamn kan man fortfarande se en del hus där traditionen med skällning upprätthålls.

Miljöerna på bilden från Södergatan är naturligtvis borta sedan länge. Överhuvudtaget har större delen av Söder i Helsingborg genomgått en total sanering där man rivit det mesta. I vanlig ordning uppförde man sedan groteska Domusvaruhus och vedervärdigt fula hyreskaserner lika charmiga som östtyska dopningsinstitut. Vad fan höll man egentligen på med under 1950, -60, -70 och -80talen? Min dom över efterkrigsårens stadsplanerare är i alla fall klar.  

Så här ser förresten H0-bygget ut i färg:

I K E Olssons bok kan man läsa att det i huset bodde en man med träben som sålde fisk från en kärra. Sådant går ju inte att motstå så för första gången har jag försett en Preisrare med träben! Träslaget är så kallad tändsticks-ask...

"Farliga hörnan"

"Farliga hörnan". Så kallades vägkorsningen till höger om huset på bilden ovan. Huset låg på Bruksgatan 47/Kullavägen i Höganäs. Diverse näringsidkare har huserat i fastigheten: Per Kristenssons diversehandel, Ernst Perssons grönsaksaffär, Alfred Larssons speceriaffär och Holst och Skogs snickeriverkstad.

Jag tycker att byggnaden är full av karaktär så ett H0-bygge var påkallat. Modellen har legat ett tag i ett ouppvärmt utrymme och då den är gjord huvudsakligen av kartong har den tyvärr slagit sig en del. Jag skall försöka räta upp den lite så att den slipper stå helt undanskymd och skämmas på den blivande anläggningen. Så här blev den i alla fall:

På bilden nedan som är tagen senare, den 29 augusti 1949, står byggnaden synbarligen tom, har förfallit en del och är dömd till rivning. Höganäs är överhuvudtaget en söndersanerad liten stad där det mesta har fått skatta åt förgängelsen. Särskilt de sista åren på 1960-talet gick grävskoporna varma. Man rev urskiljningslöst och staden fick stora sårytor som sedan gapade tomma i årtionden. Jag har personligen svårt att förlika mig med det ohämmade rivningsraseriet och har egentligen inget till övers för modern arkitektur heller, så mitt modellbyggande har tagit en inte helt otippad väg där jag gärna försöker återskapa gamla svunna miljöer.

Nedan en detaljbild. Jag tycker att jag fått till ytbehandlingen ganska bra. Visserligen kan man diskutera om putsfasader på hus med näringsverksamhet verkligen tilläts vara såpass bedagade vid tiden kring slutet av 1800-talet men det är ju så trevligt med lite patina på modellerna. Och en hobby är ju en hobby...

Stommen till huset är gjord av kartong som sedan dragits över med snickerispackel. Taket är en avgjutning i vitlim som jag gjorde på Vollmers taktegel. Fönster från skrotlådan och skorstenar av en sorts tegelpapper som jag faktiskt inte minns var det kommer ifrån. Himlen i bakgrunden på bilderna kommer i alla fall från Auhagen.

En gammal gård

"Mitt hjärta bor i en gammal gård, en gammal gård på slätten, med vita längor och svalebon under takens mossgröna brätten."  Så skaldade Theodor Tufvesson och det kan väl vara en lämplig ingress till detta H0-bygge som legat och skräpat i mitt uthus ett par år. Den lilla gården hade jag monterat på en modul som jag kände att jag inte kom vidare med. Istället skar jag loss kåkarna och tog in dem för att pimpa dem lite med baktanken att jag skulle kunna använda dem i min framtida anläggning. Boningshuset och logan har mått efter husen på vår egen gård. Notera skillnaden på halmtaken; på boningshuset ligger relativt ny, gyllene och tjock halm med kraftiga ryggaträn i ek medan logans tak definitivt har sett bättre dagar. Det har gått mossa i halmen och man har hjälpligt försökt att hålla taket på plats genom att sätta fast läkt på utsidan. Detta ser man ofta på gamla bilder från Skåne. Ekonomibyggnaderna fick sällan mer underhåll än vad nöden absolut krävde. Ett storkpar har i alla fall byggt bo på taket. Storken försvann från Skåne en bit in på 1900-talet i takt med att man dikat ut markerna och tagit bort de flesta våtmarker. Idag pågår flera storkprojekt och det ser ut som om storken skall kunna etablera sig igen.

Det är inga märkvärdigheter som använts som byggmaterial på modellen. Stomme av kartong, korsvirkestimra av kluvna tändstickor, puts av spackel och fönster av förpackningsplast. Fönsterspröjsen är skurna ur dataetiketter med skalpell och halmtaken är gjorda av ett täcke från Jysk bäddlager. Skorstenen skar jag ut ur ett suddgummi. That's it!

Gården i svartvitt i olika perspektiv. På den nedre bilden ser man bakugnens utsida.

Till sist ytterligare en färgbild på den gamla logan med det tämligen medfarna taket. Ser du storkarna och hönsen?

Husbygge i Nollan

Här är ett husbygge i 0-skala (ca 1:45) med ett par år nacken, det första jag byggde i Nollan. Egentligen en fantasiprodukt utan egentlig förebild. Men återigen; förebilden till modellen skulle kunna ha funnits i Skåne under slutet av 1800-talet. (Om man bortser från stall-lampan på garagedelens gavel som otvetydigt placerar bilden senare i tid.) Det är kul att bygga kåkar i Nollan. Det känns på något sätt som om man kommer ett snäpp närmare fullskalabyggandet. Däremot omöjliggör utrymmeskraven en hel anläggning i den stora skalan. I alla fall för min del. Marknaden svämmar ju inte heller direkt över av rullande materiel till rimliga priser så banan får förbli en tankebana. Men ett och annat husbygge i Nollan kan man ju alltid sticka mellan med. 

Jag har inga hämningar när det gäller val av material till husbyggen. Det mesta går att använda på ett eller annat sätt. Stommen till det här huset är en gammal plyfa-skiva. Locklisterna är av kartong. Takpannorna är gjorda av korrugerad well-papp. Takpappen är maskeringstape. Fasadputsen består av snickerispackel och stupröret tillverkades av bomullstops i plast. Buskarna är mossa från mitt eget tak och gräset är Biltemas högtalarmatta. Det enda på bilden som kommer från en mj-butik är teglet på skorstenen; det är tegelpapp från Faller. Man säljer den som HO men stenarnas mått är i dubbelt så stor skala.

Första posten från Wrångarp.

Vi börjar väl rapporteringen med en bild från Wrångarps lokstation i H0-skala. (1:87)Vi befinner oss i nordvästra Skåne cirka 1895. Lokstationen med sitt nioportars-stall är navet kring vilken trafiken på WrJ kretsar. I förgrunden passerar lok nummer sex. Hon är antagligen på väg med ett passagerartåg till badorten Fyllarpsläge.

Lok nummer två på WrJ vid kolbryggan i Wrångarp.

Statens Järnvägars litt F hör inte hemma på WrJ. Dessutom är hon ett par decennier för tidigt ute för att passa in i miljön kring Wrångarp. Modellen från Heljan gör sig dock bra på bild och det hela är ju faktiskt inte gravallvarligt. Överhuvudtaget är jag ingen niträknare. Jag försöker hellre skapa ett trovärdigt helhetsintryck, en slags tredimensionell tavla som skulle kunna föreställa en liten skånsk järnväg i slutet av 1800-talet. Här intresserar jag mig alldeles särskilt för byggnaderna som jag tycker betyder allra mest för att skapa en geografisk och tidsmässig kontext. Mer om husbyggen blir det senare.

Svartvitt är effektfullt om man vill försöka gestalta en svunnen tid. Dessutom är det ett tacksamt sätt att få ens modeller att se ut som verkligheten. Överhuvudtaget är jag road av att fotografera, vilket förhoppningsvis återspeglas i bilderna. Jag brukar redigera bilderna lite försiktigt i Photoshop. Inga större grejor egentligen; beskärning, oskarp mask och ljus/kontrast. Jag förbättrar aldrig defekter på modellerna och jag är ingen vän av att klippa in saker som verkliga bakgrunder och dylikt så det gör jag inte heller. Lite digital ångloksrök har jag dock svårt att låta bli att kladda dit...