Vollsjö

Nu i påskhelgen visade SVT filmatiseringen från 1968 av Fritiof Nilsson Piratens debutverk Bombi Bitt och jag med en ung Stellan Skarsgård i titelrollen. I filmens början figurerar pumphuset i Vollsjö där Jöns Pumpare sliter vid veven för att fylla cisternen den där varma och torra sommaren ett par år in på 1900-talet. Jag tänkte att det kanske kunde vara läge att visa ett par bilder på den modell i skala 1:45 av pumphuset jag byggde för några år sedan. På bilden ovan ses förebilden i Vollsjö. Det är undertecknad som poserar framför huset vid ett besök sommaren 1996. Redan då tog jag mått på byggnaden för framtida behov men det skulle dröja ända till häromåret innan ritningarna omsattes i en modell. Här följer några bilder på modellen.

Vid pumpen finns en informationstavla vars text lyder:

Pumphuset i Vollsjö ingick tidigare i en av land­skapets mest kompletta och genuina stationsmiljöer med stationshus, gods­magasin, spårområde och pumphus. I början av 1980-talet utplånades hela miljön med undantag av pumphuset.
Pumphuset i Vollsjö är ett av de få kvar­var­ande pumphusen från järnvägens barndom. Det åttkantiga vattentornet byggdes 1865. Den runda tillbyggnaden i trä tillkom 1907 och fungerade som reningsanläggning.

Pumphuset användes för att pumpa upp vatten till ångloken via en vindmölla på taket. Vindturbinen skötte sig själv, men vid stiltje användes en handdriven pump. En pumpkolv fördes upp och ner av en vevstake. Denna drevs i sin tur av ett stort svänghjul, som pumparen vevade runt. Till pumpen hörde även en kolgård.

Driften i pumphuset pågick fram till 1950-talet. Därefter förföll pumphuset alltmer och stod bl a en tid utan tak. På 1980-talet ut­fördes en omfattande renovering. Pumphuset spelar en stor roll i Fritiof Nilsson Piratens (1895-1972) självbiografiska verk från 1932, ”Bombi Bitt och jag”. Piratens far var stins i Vollsjö kring sekelskiftet. Debatten om pumphuset har varit livlig. År 1982 bild­ades Piratensällskapet, i syfte att rädda Bombi Bitts eller snarare Jöns Pumpares hus från en hotande rivning.

Vansinnesprojekt?

Jag har fått en tämligen omotiverad craving till att ha en banhall på Wrångarps station. Det är något speciellt med banhallar. Kanske barndomsminnen från Köbenhavns Hovedbangård eller ungdomsminnen från Hamburgs station där Europaäventyret tog sin början "på riktigt"? Närmaste station från min horisont som haft banhall är gamla centralstationen i Helsingborg så vad gör man? Skall man sätta igång att bygga Helsingborgs Central? Stationen ritades av Helgo Zetterwall och stod klar till invigningen av L&HJ (Landskrona-Helsingborg) 1865. På 1900-talet genomgick byggnaden flera förändringar där banhallen försvann, fönster förändrades, tornen togs bort. I sitt slutskede innan rivningen 1987 var den bara ett slätstruket eko av sin forna glans. Så här såg den ut från Jernvägsgatan i sitt ursprungsskick:

 På bilden nedan kan man se hur den såg ut från järnvägssidan. Notera att Kärnan fortfarande inte renoverats. Noterbart är också att Mekaniska Verkstadens tomt (hörnet Järnvägsgatan/Trädgårdsgatan) inte heller har bebyggts och man har fri sikt genom kvarteret; de tre runda fönstren som syns något till höger i bild tillhör faktiskt gamla stadsteatern! (En vacker byggnad som revs under 1970-talet.)

Stationen och bangården byggdes på utfylld mark i Öresund, sydväst om stadens gamla centrum. Här är en tidig och intressant bild där man förutom stationshuset och banhallen också kan se godsmagasinet, avträdet och längst söderut något som ser ut som ett tvåportars lokstall. Mekaniska Verkstaden finns ännu inte till. Den uppfördes på 1870-talet. Marken i förgrunden ser närmast jungfruelig ut. På platsen hölls tidigare, alltså före 1860-talet, kreatursmarknader.

Jag har blandade känslor inför ett sådant här projekt; visst kan det bli hur läckert som helst men det är ingen vanlig liten vedbod som skall byggas. Bara tanken på alla tornen kan få mig att bli lite matt. Och alla kreneleringar och gesimser som skall dit. Och hur skall man få till gjutjärnsornamentiken på banhallsgavlarna? Och de konstfärdigt utsmyckade dörrarna? Nåväl, jag har ganska många bilder på stationen och stadsbyggnadskontoret i Helsingborg har bistått med ritningar. Jag har beställt en hög med plast och fönster som jag tror skall passa. Jag gör inga utfästelser varken för mig själv eller för andra. Vem vet, det kanske slutar med att man resignerar och istället bygger den lilla patetiska luda som under ett par år utgjorde Helsingborgs centralstation efter rivningen och före Knutpunktens uppförande...

Södergatan, igen.

Vi återvänder till Södergatan i Helsingborg och en tidigare visad bild. När jag var klar med Södergatan No 79, huset till vänster på bilden ovan, tänkte jag att jag kanske skulle bygga det lilla No 81 också. Det borde ju gå ganska geschwindt, litet och nätt som det är. Mycket mindre än så här blir det väl inte? Det kan ha varit Helsingborgs smalaste hus. I den lilla kåken bodde en Waldt som var springpojke hos konsul Trapp. Konsulerna Trapp, Olsson och Persson var de mäktiga och drivande männen i Helsingborg. De låg bakom allt av vikt som skedde i staden; industrier, järnvägar, hamnar, kultur.

Sagt och gjort. Så här blev det:

Faktum är att det tog sin lilla tid, trots allt. Gaveln var ganska pysslig. Först skulle en korsvirkestimra byggas upp av små trästickor, sedan skulle det fällas in tegel i de övre facken och puts i de nedre. Sedan blir det ju inte lättare av att man gör blomkrukor och annat krafs som ändå inte en jäkel ser. Här nedan är en detaljbild på gaveln.

Det är lite intressant att se hur man tog med sig landsbygdens konstruktioner och byggmetoder in till staden när man koloniserade områdena på Söder. Helsingborg växte enormt under denna expansiva tid på 1800-talet och var ett tag rikets femte största stad. Landsbygdens proletariat hamnade företrädesvis just på Söder där det var nära till stadens arbetskraftsslukande industrier. Resultatet blev en överbefolkad stadsdel med ett gytter av kåkar.

Vägg i vägg med Waldts lilla hus låg så klart Södergatan No 83-85. Så varför inte bygga detta hus också när ångan ändå är uppe och kreativiteten flödar? På bilden nedan ser vi fastigheten någon gång på 1920-talet, skulle jag gissa. Det skall enligt uppgift ha funnits ett bageri inrymt i huset. Det är svårt att bedöma med vägledning av bilderna då det dataarkiv jag har tillgång till tyvärr inte bistår med högupplösta bilder.

Så här blev min tolkning. För en tolkning blir det ju när man bygger på känn utan ritningar.

Jag fann ytterligare en bild på huset i arkivet. Nu är vi nog inne på 1940-50-tal. Waldts hus, det lilla No 81, har fått skatta åt förgängelsen och har redan rivits. Bakom No 83-85 har man uppfört nya "modärna" bostäder i tidens anda och tiden är utmätt för mina förebildshus. Men i skala 1:87 finns husen i alla fall kvar, redo att inkorporeras i en framtida 1800-tals-stadsmiljö.

Förstärkning på WrJ

Man har fått förstärkning på Wrångarps Jernvägar. Trafiken väntas öka på passagerarsidan i framtiden så trafikförvaltningen har beslutat om förstärkningar i vagnsparken. Först ut är denna andraklassvagn. Här ses den utanför verkstaden på Wrångarps lokstation där en snabb översyn visade att allt var till belåtenhet. Vagnen har SJ-märkning vilket förklaras av att Skåne-Hallands Jernväg, med vilken WrJ hade ett intimt samarbete,  förstatligades redan 1896. (Vi måste således låta skådespelet utspela sig efter år 1896...) SJ hyrde ut vagnar till WrJ och stod även för en del av trafiken på Wrångarpsbanan.

Lokstationen i Wrångarp:

Minnen från Mäskarp

Bilden ovan har visserligen visats förr i annat sammanhang men kan väl ändå få lov att vara med här. Den lokala brandkåren har parkerat ytterst olämpligt mitt på spåren i Mäskarp. Turligt nog förekom det mycket sparsam trafik på den här järnvägssträckan. Fotot avbildar nämligen en del av den lilla 0-skaleanläggningen (4,5 x 0,8 meter ca) som numera är demolerad. Eller i varje fall demonterad. Några lok fick jag aldrig till i nollan och vagnarna inskränkte sig till ett fåtal godsvagnar baserade på engelska plastbyggsatser.  Alla hus har dock sparats och står i tryggt förvar. Stationshuset i bakgrunden är en modell av Ingelsträde station på sträckan Kattarp-Höganäs.

Anläggningen fick leva endast en kort tid. Jag kände att jag inte kom vidare med den, bland annat på grund av platsbrist. (Nollan tar STOR plats!) Efter viss vånda och inre parlamenterande beslöt jag att den skulle få stryka på foten. När väl beslutet om rivning var fattat fanns det ingen anledning att blinka eller darra på manschetten. Nu fortsätter vi att bygga ut Wrångarp med omnejd i H0 istället!

Långvinkelsgatan 180

Nu befinner vi oss på Långvinkelsgatan 180 i Helsingborg. Eller Liden som gatan helt enkelt kallades förr. Liden var Helsingborgs huvudinfart från norr och här är vi uppe i stadsdelen Stattena. Eller på Stattena som det väl egentligen heter. Bilden finns i K E Olssons bok Statt Ena och Möllerna på Wången. Ett litet enkelt 1800-talshus som tämligen smärtfritt låter sig omsättas i skala 1:87. Så här blev det:

Jag hade lite bryderier med fönstren. På förebildsfotot saknas som synes spröjs. Bilden är dock tagen så sent som på 1930-talet och jag har tyvärr inte lyckats hitta några äldre bilder på fastigheten. På baksidan av huset har tvåluftsfönstren spröjs och efter att ha plöjt igenom hundratals gamla helsingborgsbilder verkar det som om tvåluftsfönster utan spröjs knappast förekommer före 1910-20-talet. Således föll valet på att bågarna nog skulle förses med spröjs trots allt. Och så fick det bli.

Huset fanns kvar ända till 1980-talet som en av få kåkar på Stattena efter 1970-talets totaldemolering av stadsdelen. Respiten blev dock kortvarig. Stattena låg som en egen liten stad nordost om centrala Helsingborg, strategiskt belägen vid vägarna till Kullabygden och till Ängelholm. Det strategiska läget blev också det som beseglade stadsdelens öde; bilismen och infrastrukturen krävde allt större plats. Vägen mot Ängelholm blev fyrfilig och fick Europastatus. De gamla husen jämnades med marken och världen blev ett Tempo-varuhus och parkeringshus rikare. (?)

Slutligen en bild på sotarens arbetsmiljö.

Södergatan 79

Det här charmiga lilla huset låg på Södergatan 79 i Helsingborg. Bilden finns med i första delen av K E Olssons fenomenala bokserie Det gamla Helsingborg. Jag kan sitta i timmar och kika på bilder av svunna stadsmiljöer och ibland infinner sig lusten att omsätta det jag ser i modell. Så var fallet i går kväll och objektet ovan bedömdes som lämpligt då det skulle kunna bli färdigt på en kväll eller två.

Så här blev det efter några timmars avkopplande pyssel:

Huset byggdes helt i plast denna gång. Fönstren stämmer inte riktigt: de horisontella lufterna är lite för höga om man jämför med förebildens fönster. Jag bestämde mig dock för att inte bry mig om det och använde således de två fönstrena jag fann i mina gömmor. Takteglet är från Auhagen liksom hängrännan och nockpannorna. Dörren snidades till i styrénplast. Takkupan byggdes också upp helt i samma material.

På förebildsfotot syns ingen skorsten. Jag vet inte om den försvunnit i motljuset på bilden eller om den eventuellt fanns på baksidan av huset. Rätt eller fel, jag valde i alla fall att sätta en skorsten mitt på kåken över nock. Notera förresten den så kallade skällningen på taket. (Det vita området i takets ytterkanter.) Förr tätade man tegeltaken inifrån med kalkbruk. Det gick ju dock inte att komma åt att täta vid ytterväggarna och nocken. Därför slog man på bruket utifrån istället på dessa ställen. I dag är skällning mycket sällsynt i och med att de flesta loft har inretts och fått isolering. På vissa ställen t ex i Simrishamn kan man fortfarande se en del hus där traditionen med skällning upprätthålls.

Miljöerna på bilden från Södergatan är naturligtvis borta sedan länge. Överhuvudtaget har större delen av Söder i Helsingborg genomgått en total sanering där man rivit det mesta. I vanlig ordning uppförde man sedan groteska Domusvaruhus och vedervärdigt fula hyreskaserner lika charmiga som östtyska dopningsinstitut. Vad fan höll man egentligen på med under 1950, -60, -70 och -80talen? Min dom över efterkrigsårens stadsplanerare är i alla fall klar.  

Så här ser förresten H0-bygget ut i färg:

I K E Olssons bok kan man läsa att det i huset bodde en man med träben som sålde fisk från en kärra. Sådant går ju inte att motstå så för första gången har jag försett en Preisrare med träben! Träslaget är så kallad tändsticks-ask...