Landskap.

Jag har börjat så smått att pyssla lite med landskapsbygge. En trevlig syssla där man kan släppa loss sin kreativa ådra. Efter en stunds skapande går man nästan in i ett slags transliknande tillstånd. Zen, typ...

På min anläggning råder höst, oktober kanske. Lite mer vegetation skall kanske få växa upp, särskilt längs med dikeskanterna.

Annars är det väl inga konstigheter; det långa gräset är ett täcke från Jysk, det kortare är Biltemas högtalarmatta, vattnet är några lager båtlack, sanden kommer från Farhults sandstrand inte långt hemifrån. Jag har försökt hålla mig till en samlad färgskala utan grälla kulörer.

Jag är ganska nöjd med belysningen och bakgrunden som jag tycker funkar.

Building Boom in Relsingborg.

I hörnet bakom lokstallet i Relsingborg har det växt upp ett litet kvarter. Just där spåret söderut passerar. Det är förvånansvärt vad mycket man kan klämma in på bara några få kvadratdecimeter.

Som tur är behöver man ju inte bygga modelljärnväg som man följer ett matlagningsrecept. Somliga förfäktar ju idén att först skall alla spår vara lagda, inkopplade och körbara men en hobby är ju en hobby och nu kände jag för att bygga fler kåkar och skapa ett kvarter bakom lokstallet.

På bilden ovan verkar fotografen ha klättrat upp på lokstallstaket. Därifrån har man också hyfsad sikt in mot en av bakgårdarna.

Spåret är förresten Tillig c83. Vald primärt för att det är skönt att slippa måla räls.

Hörnhus.

Ett hörnhus har uppförts i Wrångarp.

Arkitekturen är så platstypisk att den här kåken bara kan härstamma från Skåne. Fast egentligen har huset ingen exakt förebild men på Råå söder om Helsingborg finns i alla fall ett par liknande hörnhus, liksom i Ängelholm. (Jo, det heter på Råå. Liksom man befinner sig på, inte i alla andra gamla skånska fiskelägen.)

I Wrångarp ser man inga pittoreska röda stugor. Här är det tegel som slår an tonen. Istället för att försöka idyllisera en förgången tid eller en speciell plats siktar jag mot en viss melankoli. Den som varit i Teckomatorp eller Lövestad en tisdagseftermiddag klockan tre i oktober med dis och duggregn vet precis vad jag menar.

Brobyggare.

Det behövdes en bro för att förbinda Wrångarp med området där gruvschaktet kommer att hamna. Förfrågan lämnades till Mekan, det vill säga Relsingborgs Mekaniska Werkstad. Man återkom snabbt med en offert och inte mycket senare med en färdig bro. Valet föll på en bågbro i fackverkskonstruktion. En bro skall ju inte bara vara ändamålsenlig, den skall ju också vara vacker. I alla fall ansåg man det i Relsingborgstrakten vid den här tiden.

Konstruktionen klarade hållfasthetstestet utan att svikta.

För tillfället befinner sig bygget i plywood-fasen, eller rättare sagt i OSB-skivefasen. Jag valde OSB framför ply då jag tycker att de billigaste plyfaskivorna är rätt sladdriga. Visst, det finns ju formplyfa och finare flerskiktsply men då sticker det iväg rätt rejält i kostnad. Här anar man kanske också lite hur jag tänkt mig landskapet kring bron med en rejäl bank för det undre spåret med diken på varje sida.

Spårplanen börjar också ta form. Det blir punkt-till-punkt mellan Relsingborg och Wrångarp där spåret gör ett och ett halvt varv runt rummet. På så vis blir körsträckan mellan de båda stationerna drygt 15 meter. Det blir också en rundslinga Relsingborg tur och retur som får symbolisera resten av världen. Alltså L&HJ med anslutningen till SJ i Eslöv samt SHJ för vidare färd längst västkusten norr om skyddsvallen. Med lite fantasi kan man alltså se lok och vagnar märkta SJ, L&HJ, SHJ och WrJ i Relsingborg.