Hembyggt.

Det är nu ett bra tag sedan jag överhuvudtaget ägnade en tanke åt modelljärnvägen, andra intressen har tagit tiden i anspråk. I mellandagarna fick jag dock ett litet ryck och plockade fram ett par mässingsplåtar från Modellproduktion i Gävle. Plåtarna har legat orörda i min skrivbordslåda i säkert sex, sju år. Modellerna tillhör SJ's första personvagnsuppsättning från 1850-60-talen. Nu hade de legat till sig tillräckligt länge och lödkolven letades således fram. Först ut blev litt C6c.

Nu är jag ju ingen mästerlödare så det blev lite kladdigt längs rambalkarna. De etsade fjäderpaketen var också lite småjobbiga att löda ihop. Gjutna delar hade underlättat betydligt. Och så de där tunna handledarna som skall in i sina små hål...

Nåväl, nu väntar målning och dekalering. Sedan skall ytterligare en 1850-talsvagn lödas ihop. Det ligger dessutom en, eller ett par, gamla plåtar från HNJ-Verkstad och väntar i någon låda har jag bestämt för mig.

Perrong

Wrångarps station har fått en träperrong. Jag gjorde den av gammal fanér från en defekt 1930-talsbyrå. Omedelbar patina och således nästan ingen vädring nödvändig. Annars vädrar jag allt, ingen yta lämnas orörd. (Nästan.)

Höstvegetation i Wrångarp

Vegetationen tätnar i Wrångarp. Det blir mer och mer oktober.

F som i försiktigt

Litt F i Wrångarp. Loket är både för stort och för nytt för att passa på min anläggning och inte har jag några lämpliga vagnar att hänga i kroken heller. När Heljanloket reades ut kunde jag dock inte stå emot och ett ex beställdes. Det går knappt att titta på modellen utan att det lossnar detaljer och gångegenskaperna är rätt hoppiga, om man säger. Men hon blir fin på bild.

En avslöjande översiktsbild från Wrångarpssidan av hobbyrummet visar situationen som den ser ut i Relsingborg-Wrångarpsnejden just nu.

Wrångarps vattentorn

Det har växt upp en liten miljö kring den lilla lokstationen i Wrångarp. Vattentornet har försetts med en kolbrygga. Bakom planket finns en kolhög och en fotogenlampa har satts upp så att "pumpe-kalen" kan jobba både bittida och sent om det skulle behövas. För tillfället förefaller det dock vara lugnt.

Området har kontaminerats med hjälp av av spillolja som passerat de inre organen på en gammal Norton. Kol har hämtats från en av de slagghögar som finns kvar i Höganäs som en reminiscens av kolbrytningsepoken. Skall det vara skall det vara på riktigt! Inget jäkla hobby-butiks hittepå!

Vegetationen tätnar men det behövs ändå fler träd för att det skall verka övertygande. Till höger om planket är det avsatt utrymme för en vändskiva och ett litet en-eller tvåportarslokstall när jag hittat lämplig förebild. Jag har för mig att det skall finnas ett litet stall i Sankt Olof på Österlen.

Progress i Wrångarp

Det händer saker i Wrångarp just nu. Spåren har blivit grusade. Alla rälssektioner har fått separata kablar pålödda på undersidan. Vegetation håller på att planteras och stängsling pågår. Byggnation sker; ett dressinskjul har kommit på plats, liksom en vattenhäst. Vägar anläggs och lokalbefolkningen börjar så sakteliga komma fram ur sina gömslen. Växelmotorer installeras (pilligt) och kablar kopplas. Ett böljande skånskt höstlandskap börjar skönjas.

Skånelängor.

De här två byggnaderna känns möjligen igen för den som var aktiv på Stinsen för en sisådär sju, åtta år sedan. Då figurerade de nämligen i en tråd jag hade där. (Herrejösses vad tiden går...)

Nu har de åter fått skåda dagens ljus, eller rättare sagt lysrörens artificiella sken över Wrångarp. En liten ansiktslyftning var påkallad. Den locklistklädda längan fick ny ryggning på halmtaket med nya ryggaträn. Den kalkade längan försågs också med nya ryggaträn. Båda husen fick utskjutande bjälkhuvuden på fasaderna. Någon vindskiva behövdes rättas till och lite färg behövdes här och där innan de placerades ut i Wrångarp.

Annars handlar det mest om spårläggning och kabeldragning för tillfället. Räls och växlar är av Tilligs fabrikat. Växlarna läggs om med hjälp av Conrads växelmotorer. Jag hade först tänkt mig någon form av manuell växelomläggning men lyckades inte riktigt få till det som jag önskade.

Undertecknad förtidsstofil har dessutom bestämt sig för att bli digital! Det kändes dumt att inte uppgradera när man ändå bygger nytt. Jag köpte en startsats från Roco för att komma igång snabbt. Nu slipper man således dra kabel för sektionsindelning. Å andra sidan får man sitta och löda in dekodrar i sina lok. Suck...

Landskap.

Jag har börjat så smått att pyssla lite med landskapsbygge. En trevlig syssla där man kan släppa loss sin kreativa ådra. Efter en stunds skapande går man nästan in i ett slags transliknande tillstånd. Zen, typ...

På min anläggning råder höst, oktober kanske. Lite mer vegetation skall kanske få växa upp, särskilt längs med dikeskanterna.

Annars är det väl inga konstigheter; det långa gräset är ett täcke från Jysk, det kortare är Biltemas högtalarmatta, vattnet är några lager båtlack, sanden kommer från Farhults sandstrand inte långt hemifrån. Jag har försökt hålla mig till en samlad färgskala utan grälla kulörer.

Jag är ganska nöjd med belysningen och bakgrunden som jag tycker funkar.

Building Boom in Relsingborg.

I hörnet bakom lokstallet i Relsingborg har det växt upp ett litet kvarter. Just där spåret söderut passerar. Det är förvånansvärt vad mycket man kan klämma in på bara några få kvadratdecimeter.

Som tur är behöver man ju inte bygga modelljärnväg som man följer ett matlagningsrecept. Somliga förfäktar ju idén att först skall alla spår vara lagda, inkopplade och körbara men en hobby är ju en hobby och nu kände jag för att bygga fler kåkar och skapa ett kvarter bakom lokstallet.

På bilden ovan verkar fotografen ha klättrat upp på lokstallstaket. Därifrån har man också hyfsad sikt in mot en av bakgårdarna.

Spåret är förresten Tillig c83. Vald primärt för att det är skönt att slippa måla räls.

Hörnhus.

Ett hörnhus har uppförts i Wrångarp.

Arkitekturen är så platstypisk att den här kåken bara kan härstamma från Skåne. Fast egentligen har huset ingen exakt förebild men på Råå söder om Helsingborg finns i alla fall ett par liknande hörnhus, liksom i Ängelholm. (Jo, det heter på Råå. Liksom man befinner sig på, inte i alla andra gamla skånska fiskelägen.)

I Wrångarp ser man inga pittoreska röda stugor. Här är det tegel som slår an tonen. Istället för att försöka idyllisera en förgången tid eller en speciell plats siktar jag mot en viss melankoli. Den som varit i Teckomatorp eller Lövestad en tisdagseftermiddag klockan tre i oktober med dis och duggregn vet precis vad jag menar.

Brobyggare.

Det behövdes en bro för att förbinda Wrångarp med området där gruvschaktet kommer att hamna. Förfrågan lämnades till Mekan, det vill säga Relsingborgs Mekaniska Werkstad. Man återkom snabbt med en offert och inte mycket senare med en färdig bro. Valet föll på en bågbro i fackverkskonstruktion. En bro skall ju inte bara vara ändamålsenlig, den skall ju också vara vacker. I alla fall ansåg man det i Relsingborgstrakten vid den här tiden.

Konstruktionen klarade hållfasthetstestet utan att svikta.

För tillfället befinner sig bygget i plywood-fasen, eller rättare sagt i OSB-skivefasen. Jag valde OSB framför ply då jag tycker att de billigaste plyfaskivorna är rätt sladdriga. Visst, det finns ju formplyfa och finare flerskiktsply men då sticker det iväg rätt rejält i kostnad. Här anar man kanske också lite hur jag tänkt mig landskapet kring bron med en rejäl bank för det undre spåret med diken på varje sida.

Spårplanen börjar också ta form. Det blir punkt-till-punkt mellan Relsingborg och Wrångarp där spåret gör ett och ett halvt varv runt rummet. På så vis blir körsträckan mellan de båda stationerna drygt 15 meter. Det blir också en rundslinga Relsingborg tur och retur som får symbolisera resten av världen. Alltså L&HJ med anslutningen till SJ i Eslöv samt SHJ för vidare färd längst västkusten norr om skyddsvallen. Med lite fantasi kan man alltså se lok och vagnar märkta SJ, L&HJ, SHJ och WrJ i Relsingborg.

Lokverkstad.

Jag har byggt en lokverkstad som jag tänkt skall ligga i anslutning till lokstationen i Relsingborg.

Materialet är mestadels byggdelar från Auhagen som målats, spacklats och fått en allmän omgång stryk så att de passar in i den ruffiga miljö som en lokstation är. Byggnaden är löst baserad på den lokverkstad som fanns på Helsingborg C.

Att handsnida rundvalv i tegel till en så här stor byggnad går utanför min ambitionsnivå så jag byggde verkstaden med det material jag hade tillgängligt. Vi kan väl säga att min kåk är inspirerad av förebilden i Helsingborg på fotot ovan.

Nedan en bild från andra hållet med vändskivan i förgrunden och själva centralstationen med banhallen i bakgrunden.

Skivan med lokstallsområdet har legat ute i ett ouppvärmt förråd de senaste åren och har tagit en del stryk. Inte minst sedan den fick besök av illasinnade gnagare som rumsterade runt och saboterade vad de kom åt.

Jag har kapat till hela lokstallsområdet så att det passar in på ramverket och uppstädning och återställande av lossnade detaljer pågår.

I järnvägsrummet.

Bakgrunden är klar, ramverket är uppe och lysrören är inkopplade. Så här ser det ut i mitt lilla järnvägsrum:

Jag skall skruva ihop lite förvaringshyllor för att få lite struktur på det relativa kaoset under ramverket. Det hela tänkte jag sedan dölja med svart tyg.

Jag känner mig tillfreds med bakgrund och belysning. Jag har roat mig med att ta lite bilder för att se hur modellerna tar sig ut på datorn. Takavskärmingen gör det relativt enkelt att komplettera med belysning i framkanten om det skulle visa sig nödvändigt.

Just nu går jag annars och grunnar på spårplanen. Så här ser mitt disponibla utrymme ut på en måttsatt skiss. Lokalen är disponerad så att den går att bygga ut i framtiden om man skulle börja närma sig en fullbordan av anläggningen.

Anläggningen blir medvetet relativt smal; 700 mm respektive 800 mm. Ett löstagbart avsnitt möjliggör rundbana. Spåren hamnar 1300 mm över golvet.

Spårplanering är inte min starkaste sida, inser jag. Vissa idéer har man förstås: ingen spårspaghetti, det blir en enkel spårplan; två stationer, en mindre samt den lite större med banhallen, lokstationen och Helsingborgs Centralstation; dold rundbana så att man kan sitta ner och se tågen gå en liten stund; inga dolda bangårdar och dylikt, jag hatar oåtkomliga avsnitt; jag vill ha ett spår till en nordvästskånsk kolgruva, jag vill dessutom gärna försöka få in en modell av järnvägsviadukten i Ottarp där LEJ korsade L&HJ och Råå-ån.

Jag sitter och skissar på papper men tror att det fungerar bättre för mig att testa direkt i tågrummet.

Återkommer...

En bakgrundshistoria.

Nu känner jag mig färdig med bakgrundsmålningen. Det blev en svagt ljusblå färg som inte stjäler uppmärksamhet från modellerna i förgrunden. Jag provade att "svampa" fram lite  diskreta moln i den fuktiga färgen men blev inte riktigt nöjd med dem. Rollern åkte fram igen. Det är så lätt att en målad bakgrundshimmel blir banal med alldeles för klarblå kulör och fluffiga, kritvita cumulusmoln. Bildgoogla "model railroad backdrop" så förstås vad jag menar! Jag vill att bakgrunden skall vara just en bakgrund. Visst finns det undantag där man lyckats integrera en målad bakgrund med modellen. Troels Kirks fantastiska anläggning är ett exempel. Nu är ju dock Troels dopad genom att vara professionell konstnär så det räknas inte!

Noterbart på bilden ovan är att magasinet (vars förebild finns i Ekeby på forna Landskrona-Engelholms Jernväg) står i ett hörn av anläggningen, vilket knappast syns på bilden. Bakgrundskulissen är alltså böjd i hörnen. En himmel med skarpa veck har jag aldrig sett i verkligheten...

Tills slut (?) landade jag i lysrör med beteckningen "white". Det blev inte så kallt som med "cold white" och inte så gult som med "warm white". Rören sitter ganska långt bak och ger ett milt motljus. Tittar man ut mot horisonten i verkligheten är himlen oftast ljusare än landskapet framför. Man får möjligen komplettera med lite riktat ljus i framkanten också.

Helt övertygad om lysrörsfärgen är jag dock inte. När jag tittar på bilden med de kalla rören i föregående inlägg tycker jag faktiskt att de återger färgen på bakgrunden bättre. Eller... det verkar i alla fall stämma bättre med min upplevelse av färgen, skall jag kanske säga. Vi får väl prova lite olika varianter senare när landskapet växer fram.

Det blir dock en senare fråga, nu skall det byggas ramverk!

Belysning.

Nu händer det grejer! Jag har äntligen färdigställt ett rum avsett enbart för mj. Målning av bakgrund pågår och jag provar lite olika typer av belysning. Ganska viktigt och dessutom bökigt att ändra när ramverket väl kommit upp.

Nedan en helt oredigerad bild tagen i mj-rummet i skenet av vanliga "kalla" lysrör.

Nedan samma byggnad i skenet från varmvita lysrör.

Efter att ha kikat på bilderna är jag ganska övertygad om att jag bör illuminera anläggningen med varmvita lysrör. Med en ljusfärg på 3000 K bör man också kunna ha halogenspottar riktade mot intressanta avsnitt av anläggningen.

Eller?

En skånsk station.

En mer skånsk stationsbyggnad än Claes Adelskölds 1860-tals tegelskapelse är svårt att tänka sig. Den fanns i ett antal exemplar, främst på YEJ. Exempel från YEJ är Äsperöd, Svenstorp, Lövestad, Löberöd och Hurva.

Även på L&HJ fanns typen, bland annat i Billeberga. Här valde man att utforma fönsterpartierna på stinsvåningen lite annorlunda. Både Billeberga och Marieholm fick dessutom balkonger.

Även på CHJ fanns typen. I Vinslöv uppfördes stationen med växelvisa fält i gult och rött tegel. "Egg and bacon" kallas tekniken mycket träffande i England.

Frestelsen att bygga sig ett exemplar i H0 av typen kändes således både lockande och adekvat. Jag valde att utgå från Auhagens modell av Krakows station som har mycket avlägsna likheter med skånska standardstationer om man kisar med ögonen. Och befinner sig i ett nermörkt rum. Med facit i hand hade det varit enklare att utgå från tegelplastikard från Slaters.

Det skall sägas att Auhagen-byggsatsen har väldigt fina gjutningar med skalenligt tegel med stenarna satta i riktigt murförband. Fönsteromfattningarna är fina och fönster och dörrar helt okej. Det tråkiga är att plasten är nästan 2 mm tjock och att ta upp nya öppningar för fönster och dörrar är... tja, halvroligt.

Det blev mycket kapande, filande och putsande. Teglet räckte inte till och fick kompletteras. Taken räckte inte heller och fick bytas ut. Jag orkade inte såga hål till de små fönstren på ovanvåningens gavelfönster heller så till slut blev det en egen variant av Adelskölds stationer. Skall man bygga en modell av en specifik station är det absolut bättre att utgå från ett blankt papper.

Alla hörn fick geras med hjälp av skalpell och fil. Treluftsfönster till frontespiserna fick tillverkas. Som vanligt blev det tämligen stökigt på byggarbetsplatsen.

Så här blev min modell i alla fall till slut efter målning och vädring.

Min station saknar den C G Brunius-inspirerade rundbågefris på gavlarna som YEJ-stationerna smyckats med. Jag satsade istället på en rak tegelfris (likt Marieholms station) som markering mellan våningarna. Den döljer också effektivt skarven i plasten mellan våningsplanen.

När jag ändå hade ångan uppe byggde jag dessutom ett vattentorn. Här sneglade jag på ett antal olika skånska vattentorn utan att kunna bestämma mig för en individ. Jag kikade bland annat på bilder av vattentornen i Landskrona, Örtofta, Örkelljunga, Ljungbyhed och Immeln. Det viktiga var att få till ett torn som passar arkitektoniskt till stationen och som passar in geografiskt och tidsmässigt. (Det vill säga någonstans i Skåne i slutet av 1800-talet.)

Den handbilade flaggstången är förresten en nerfilad blomsterpinne och som flagglina tjänstgör ett hårstrå som min kära hustru bidrog med. Stationsuret skall bytas ut mot ett äldre; någonstans skall jag ha en fil med ett foto jag tagit på stationsuret i Brösarp. T-semaforen skall väl egentligen vara en så kallad Greve Posse-semafor men jag hittade inget fackverk som var riktigt likt så jag tog vad jag fann i gömmorna.

Stor ära tillfaller den som först gissar rätt på frågan vad häckarna på stationsområdet är tillverkade av!